I morse hade jag tid hos min vanliga barnmorska för ett vanligt besök. Tog blodprov på labb innan för näst sista gången och klockan 09 hade jag tid hos bm. I dag skrev vi lite i journalen angående förlossningen, vad jag hade för tankar och önskemål angående den. Sen var det blodtryck, fosterljud och mätning av magen - det vanliga. Allt såg bra ut och magen hade växt 2 cm på 2 veckor, skööönt! 

SF-mått: 32 (Med Moa låg det på 31 i samma vecka)

Det gick bra idag och vi fick goda nyheter. TUL visade ingen mer minskad mängd fostervatten och CTG-kurvan som vi tog på Spec MVC efteråt såg bra ut. Så han får stanna inne en liten stund till. Läkaren tyckte vi skulle ta ännu ett TUL om 10 dagar igen, alltså den 1a mars, följt av en CTG-kurva och se hur det såg ut då. Det blir alltså det 5e i ordningen. 

Vi har ett planerat snittdatum inbokat sedan en tid tillbaka. Frågan är alltså om han kan stanna inne tills dess, eller om han behöver komma ut tidigare och det är därför vi går på så många TUL och CTG-kontroller nu på slutet. För om fostervattnet minskar mer, hjärtljuden går ner eller om man upptäcker någonting annat avvikande så tas han ut tidigare. Om han mår fortsatt bra och det ser bra ut på nästa TUL om 10 dagar, så utgår man från det datum som man redan har satt för det planerade snittet. Och det är om 3 veckor kan jag berätta för er. Då har jag gått 39 fulla veckor. Men vilket specifikt datum och dag det är, behåller vi oss för oss själva. Det är det bara familjen som vet om. 

Så vad som än händer nu, så kommer vi i alla fall att ha en bebis här om högst 3 veckor.

I natt har jag sovit dåligt. Somnade runt 23.30 igår igen och har vaknat ett par ggr under natten. Klockan 05.00 kunde jag inte sova mer och jag har varit uppe sen dess. Är orolig i kroppen och kan inte koppla av och sova.

Idag ska vi iväg på ännu ett Tillväxtultraljud följt av ännu ett möte med läkaren på Spec Mvc. Förra veckan kunde man ju se att mängden fostervatten hade minskat, därför ville man göra ännu ett TUL idag. Har det minskat ännu mer kommer han att behövas tas ut. Allting är så ovisst hela tiden och det är många funderingar och tankar som snurrar omkring i våra huvuden. Såklart. När? Varför? Om? Hur? Och det finns så lite svar jämt.

Klockan 09 ska vi göra ultraljudet (det blir vårat 4e) och sen direkt till möte med läkaren. Vi får se vad vi kommer fram till och vad som kommer att beslutas. Om en timme ska vi åka iväg, så det börjar bli dags att göra sig i ordning här hemma. 

Hej på er bloggvänner!

Det har varit tyst här inne ett par dagar nu. Vi fick lite problem med våran dator i fredags morse, men nu fungerar den igen. PHU! Plötsligt bara slutade den att fungera och jag såg framför mig hur ALLA bilder vi har i datorn (som vi ej har sparat...ajaj!) bara försvann. Åh vilken ångest det har gett mig. Det är verkligen sånt som man inte kan få tillbaka, en dator kan man alltid köpa en ny. Men nu fungerar den alltså igen och det verkar inte vara något fel alls på den och alla bilder är kvar. Det första vi gjorde nu var att beställa en extern hårddisk för att säkerhetsspara allting på. Vi har pratat om det så länge, sen vi köpte den för 1 år sedan typ - varför får man inte tummen ur förren något sånthär händer?! 

Den här helgen har verkligen gått i lugnets tecken. Moa spenderar den hos sin farmor och farfar, så det är väldigt tyst och lugnt här hemma. Hon ska sova där i natt också eftersom vi ändå behöver barnvakt hela dagen igår, eftersom vi ska till sjukhuset igen. Så vi ska hämta hem henne efter det. Kvällen igår spenderade jag hemma hos mamma och pappa, för J hade nämligen födelsedagsfest här hemma. Grabbfest med allt vad det innebär :-) Fullt hus hade det varit och väldigt lyckat enligt alla. Kul! Hos mamma och pappa var det middag, läsning, soffhäng och vila som gällde. Man får passa på när möjligheten ges. När klockan var runt 22.30 gick jag hem för då skulle dom sticka ut på krogen, grabbarna grus :) Hann träffa en del av dom innan dom stack iväg och dom var på väldigt gott humör om man säger så. Precis som det ska vara!

Idag har det varit en väldigt seg dag. Kom inte i säng förren 23.30 igår vilket är väldigt sent för mig numera haha, sen vaknade jag ett par gånger under natten och när J och hans kompis S som skulle sova över, kom hem närmare 03-tiden i natt. Vaknade 08 i morse och kände mig ändå pigg och utvilad då. Vi slappade hela förmiddagen, drack kaffe och pratade om gårdagen. Kolla lite film, tv, läst lite bok och faktiskt sovit en stund. Nu är klockan snart 16.30 och det kommer inte hända så mycket mer här idag. 

J är ute och springer en runda (han är inte klok, kan aldrig vara still haha!) trots att han var ute igår. Jag är imponerad, det hade jag själv aldrig mäktat med. I kväll blir det hämtmat från pizzahaket över gatan och en film.

Igår hade vi alltså tid för ett nytt TUL klockan 09.00 och klockan 10.00 hade vi tid på Spec MVC för att prata om vad TUL visade och om fortsättningen ska se ut. Tänkte berätta lite kort för er hur det gick igår.

TUL visade att mängden fostervatten hade minskat från förra besöket, men att flödet var normalt i navelsträngen. Det visade också att det fortfarande är en pojke :-) Och att han fortfarande ligger med huvudet ner, ryggen på min vänster sida och benen/fötterna på min höger sida. Han beräknas väga ca 2666 g just nu - +/- 10%. (Moa vägde 2660 g 7 veckor senare). Så det känns gott i alla fall, att även om han dippar på kurvan och är lite liten så har han växt sen sist och det är det viktigaste. Om det nu stämmer dvs. Jag är ju lite skeptisk som ni vet.

Gomorron! Oj vilket dygn vi har haft. 

Igår förmiddag åkte jag och shoppade med grannen C, medan J och Moa var i Mariebergsskogen och njöt av det fina vädret. Vi var på Barnens Hus och sen på Bergvik för att komplettera med lite saker/kläder till lillebror. När vi var färdiga började jag helt plötsligt att må jätteilla. Blev helt kallsvettig, yr och var tvungen att sätta mig ner. C fick springa bort och köpa vatten och sen satt vi ner en stund. Att bli så illamående inne på ett köpcenter är ingen hit alltså. Efter en stund gick vi mot bilen och åkte hem. 

Direkt jag kom innanför dörren så blev det ännu värre. Den där känslan man får ni vet, där man VET att man kommer att kräkas men man försöker ignorera den så länge det bara går - den infann sig ganska så omedelbart. Och det dröjde inte länge förren det blev så heller. Jag blev jättedålig verkligen och fick världens frossa utöver yrseln. Fruktansvärt verkligen. La mig på soffan och försökte vila. Då drog förvärkarna igång. Och AJ vad ont dom gjorde. Inte långt där efter kom J och fröken hem igen och jag förklarade läget. 

Sen fortsatte hela eftermiddagen och kvällen på samma sätt. Med kräkningar, frossa, yrsel och regelbundna onda förvärkar. Blev lite orolig. Vet att det kan vara ett tecken på att en förlossning startar, tänkte också på om det var vanlig magsjuka. Men det kändes inte som det ändå. Trodde verkligen efter ett par timmar, när klockan var runt 18, att det här kommer sluta med bebis. Eftersom förvärkarna fortfarande höll i sig och kom regelbundet. Så det var lite kaotiskt här igår. Både jag och J var rätt stressade, och han skulle både ta hand om mig och Moa. 

Till slut tog jag två panodil och lyckades somna en stund. Natten har varit jobbig. J har varit uppe med Moa i princip hela natten. Hon har sovit jättedåligt, gråtit mycket och vaknat flera gånger i timmen hela natten. Han är helt färdig och jag förstår honom. Jag själv har kunnat sova lite till och från, utan att kräkas i natt. Har inte ätit någoting sen i förrgår kväll, men känner ingen hunger. Bara fått i mig pyttelite vätska. 

Nu är klockan snart 07.40 och vi ska åka in till sjukhuset snart. Idag ska vi ju på TUL och CTG-kontroll, samt samtal på Spec MVC vilket sammanlagt kommer att ta ett par timmar. Är nog inte hemma förren i eftermiddag. Moa ska hem till mormor och morfar så länge. 

Någon annan som mått såhär, plötsligt illa i slutet som känner igen sig? Jag mådde lite illa i slutet med Moa, men inte alls såhär dåligt och kräktes gjorde jag inte. Eller någon som vet vad det kan bero på? Läste någonstans att bebisen kan komma åt någon nerv, när han borrar sig längre ner i bäckenet tex. Ja jag vet då inte. Fruktansvärt obehagligt var det i alla fall, men just nu så känns det inte som att det kommer någon bebis, då förvärkarna har stannat av igen. Phu.

Tack till er som lämnat snälla och omtänksamma kommentarer - det värmer! Och det är skönt att logga in och se att man får lite stöttande ord på vägen när man delar med sig av tråkigheter. <3

Vi vet ju att det är just för detta, som dom har mera koll nu. I fall det skulle bli samma denna gången som med Moa. Men det lugnar mig ändå inte. Det känns så tråkigt och man tänker genast tillbaka på hur det var med Moa såklart. Hemska och jobbiga minnen. Och det svåraste är, att alla sa att allting var SÅ bra då också. Det var inget fel någonstans - ändå slutade det som det gjorde. Så att ctg-kurvor och TUL visar att det är bra, lugnar mig inte direkt. Men ändå är jag väldigt tacksam över att dom görs och att dom har allt under mera kontroll nu. Svårt att förklara. För någonstans är det ju fel. På mig då förmodligen, som gör att mina barn slutar växa i vecka 34. Läkarna kan inte ge någon direkt förklaring till hur det kunde hända, det som hände med Moa. Utan man tror mest att det är min moderkaka som inte ger tillräckligt med näring och att det är därför som tillväxten saktas ner/stannar av. Och att det skulle vara därför som Moa var så liten och svag när hon föddes. Om man ska försöka förklara det med en kort historia. 

Att jag inte riktigt litar på TUL till 100% är för att vi gjorde ett med Moa också i vecka 43 (övertidskontrollen) och det såg SÅ JÄTTEBRA UT ALLTING! Dom kolla hur stor hon var, och där gjorde dom ju en grov missbedömning kan man säga. Och fostervattnet var bra och flödet var också jättebra. Allt var så bra med henne enligt dom. Det var först när vi gjorde en CTG-kurva på förlossningen, ca 20 min efteråt som dom såg att hon mådde jättedåligt och att hennes hjärtljud sjönk vid varje liten sammandragning som jag hade. Så små sammandragningar som jag inte ens kände av. Och då beslutade man om urakut sovsnitt. Hon hade inte överlevt en vanlig förlossning.

Jag orkar inte dra hela historien i detaljer. Men vad jag försöker få fram, är att det är så jobbigt att inte veta varför det blir såhär. Och att jag känner att jag inte riktigt kan lita på när dom säger att han mår bra. För det sa dom om Moa också. Alla prover och alla mätningar indikerade på att hon mådde toppen där inne i magen. Men så var hon ju jättedålig och hade varit under flera veckor ju.

Och det är väl det som också är lite jobbigt. Att ingen kan ge mig/oss svar på - VARFÖR det blev som det blev. VARFÖR detta händer och vad det beror på att det sker i precis samma graviditetsvecka. 

Nu känner jag att jag bara upprepar mig en massa och jag förstår om ni inte förstår och hänger med i vad jag skriver. Eller vad som hände när Moa föddes. Det är liksom så invecklat och svårt att bara förklara rätt upp och ner när man sitter och skriver. Jag har ju själv inte fått någon riktig förklaring till varför eller hur det kunde hända. Alla läkare sitter som frågetecken. 

Nåväl. Vi är bara oroliga. Man tänker på det som hände förra gången och man blir så lessen. Och nu blir det samma sak igen. Känns nästan lite som ett misslyckande - även fast jag innerst inne vet att det inte är någoting som JAG kan påverka eller göra någonting åt. Men ändå...