Mina tänkta tankar

Tack till er som lämnat snälla och omtänksamma kommentarer - det värmer! Och det är skönt att logga in och se att man får lite stöttande ord på vägen när man delar med sig av tråkigheter. <3

Vi vet ju att det är just för detta, som dom har mera koll nu. I fall det skulle bli samma denna gången som med Moa. Men det lugnar mig ändå inte. Det känns så tråkigt och man tänker genast tillbaka på hur det var med Moa såklart. Hemska och jobbiga minnen. Och det svåraste är, att alla sa att allting var SÅ bra då också. Det var inget fel någonstans - ändå slutade det som det gjorde. Så att ctg-kurvor och TUL visar att det är bra, lugnar mig inte direkt. Men ändå är jag väldigt tacksam över att dom görs och att dom har allt under mera kontroll nu. Svårt att förklara. För någonstans är det ju fel. På mig då förmodligen, som gör att mina barn slutar växa i vecka 34. Läkarna kan inte ge någon direkt förklaring till hur det kunde hända, det som hände med Moa. Utan man tror mest att det är min moderkaka som inte ger tillräckligt med näring och att det är därför som tillväxten saktas ner/stannar av. Och att det skulle vara därför som Moa var så liten och svag när hon föddes. Om man ska försöka förklara det med en kort historia. 

Att jag inte riktigt litar på TUL till 100% är för att vi gjorde ett med Moa också i vecka 43 (övertidskontrollen) och det såg SÅ JÄTTEBRA UT ALLTING! Dom kolla hur stor hon var, och där gjorde dom ju en grov missbedömning kan man säga. Och fostervattnet var bra och flödet var också jättebra. Allt var så bra med henne enligt dom. Det var först när vi gjorde en CTG-kurva på förlossningen, ca 20 min efteråt som dom såg att hon mådde jättedåligt och att hennes hjärtljud sjönk vid varje liten sammandragning som jag hade. Så små sammandragningar som jag inte ens kände av. Och då beslutade man om urakut sovsnitt. Hon hade inte överlevt en vanlig förlossning.

Jag orkar inte dra hela historien i detaljer. Men vad jag försöker få fram, är att det är så jobbigt att inte veta varför det blir såhär. Och att jag känner att jag inte riktigt kan lita på när dom säger att han mår bra. För det sa dom om Moa också. Alla prover och alla mätningar indikerade på att hon mådde toppen där inne i magen. Men så var hon ju jättedålig och hade varit under flera veckor ju.

Och det är väl det som också är lite jobbigt. Att ingen kan ge mig/oss svar på - VARFÖR det blev som det blev. VARFÖR detta händer och vad det beror på att det sker i precis samma graviditetsvecka. 

Nu känner jag att jag bara upprepar mig en massa och jag förstår om ni inte förstår och hänger med i vad jag skriver. Eller vad som hände när Moa föddes. Det är liksom så invecklat och svårt att bara förklara rätt upp och ner när man sitter och skriver. Jag har ju själv inte fått någon riktig förklaring till varför eller hur det kunde hända. Alla läkare sitter som frågetecken. 

Nåväl. Vi är bara oroliga. Man tänker på det som hände förra gången och man blir så lessen. Och nu blir det samma sak igen. Känns nästan lite som ett misslyckande - även fast jag innerst inne vet att det inte är någoting som JAG kan påverka eller göra någonting åt. Men ändå...