Mina tänkta tankar

Eftersom vi ändå var på BVC i morse och träffa läkaren, så passade vi på att gå igenom 1,5-års kontrollen lite också. Gjorde allt utom vaccinationen eftersom hon är sjuk. När hon är frisk igen ska vi ringa och få en tid för det.

Moa är fortfarande inte bra. Hon är jätteförkyld igen och hostan har inte heller gett med sig, trots 8 dagar med hostmedicin. Det enda som är bättre är ögonen, skönt det i alla fall. Men nu har det varit såhär i 1 månad och i morse ringde jag till BVC igen för att få en läkartid. Att få en tid var inga problem, men den som hade akuttiderna var den läkare som vi var hos sist. Ni kommer ihåg? Då sa jag ifrån, att vi inte ville träffa henne, att hon var så stressad sist och att det besöket slutet i katastrof. Faktiskt stolt över mig själv att jag sa ifrån och inte gick med på att gå till henne igen med Moa, annars är det ju lätt att man gör det eftersom hon var den med akuttiderna. Ja ni förstår. Men dom fick allt ordna fram en annan läkare denna gången och klockan 10.20 fick vi en tid.

Nu fick vi träffa en helt underbar läkare (BVC-läkaren). Han var så lugn, stillsam, pratade med Moa och verkligen TOG SIG TID. Han satt ner när han undersökte henne (den andre sprang ju omkring och stod upp hela tiden!), pratade mjukt och behagligt (den andre bara skrek!) och var försiktig. Vilken skillnad på besök alltså! Varför kan inte alla vara såhär? Han var säkert lika stressad han, men det märktes inte alls. Och vilken skillnad det blev på Moa! Visst, lite tårar när stetoskopet kom fram och man skulle kika i halsen. Men det gick snabbt över. Man märkte på henne att hon kändes tryggare och lugnare. Det sa jag till dom också, vad mycket bättre det var och gick denna gången. Hon vinkade tom hejdå när vi skulle gå. Det gjorde hon inte förra gången kan jag säga. 

Efter besök gick vi till Labb igen. Där togs det ännu ett blodprov och ett halsprov, det var ju inte lika uppskattat av fröken av ganska så förklarliga skäl. Men det gick bra. Efteråt var hon helt slut, vi gick upp 06 i morse så hon somnade i vagnen på vägen hem, och sover än sen ca 1 timme tillbaka. Läkaren skulle ringa i eftermiddag för att prata om proverna. Det var nog inte streptockocker, men dom tog för mycoplasma bla. Vi får se. 

Det lönar sig att stå på sig i alla fall, för nu fick hon inte ett lika traumatiskt läkarbesök! 

I går gjorde vi ett ordentligt ryck här hemma! Åkte till IKEA och handlade en del möbler som vi har pratat på länge, bla en barnsäng till Moa. Det börjar liksom bli dags att förbereda för lillebrors ankomst. Så vi köpte en Gulliver säng till henne och OJ vad konstigt det kändes när det stod i hennes rum sen. Plötsligt blev spjälsängen så liten och Moa kändes så stor, men liten på samma gång. Hon hoppade upp i den direkt och gav den godkänt! 

Hon sov i den i natt också. Och det gick jättebra! Vi har en madrass på golvet, ifall en olycka skulle hända. Man vet ju aldrig. Och jag var allt lite nervös i natt och kikade ett par ggr så hon låg bra. Den är ju ändå lite högre än vad spjälsängen var och inte lika djup, så det var lite nervöst över hur det skulle gå. Men hon sov så gott så. Och lyssna här - förutom lite gnäll i sömnen för att hon tappat nappen, så sov hon HELA natten utan att vakna och UTAN att äta! Åh vad skönt det var! Hon var uppe lite senare igår, för hon tog en alldeles för sen lur på em, så hon somna vid 21.30 kanske och sov alltså i ett sträck till klockan var 07.15 imorse! Helt galet, det är inget vi är bortskämda med det vet ni ju. Och så skönt för henne själv, hon var verkligen utvilad och på gott humör när hon vaknade. Tyvärr brukar dessa nätter inte bli till någon vana, så man får verkligen passa på att njuta när dom väl inträffar. 


Växabrädan som är bredvid sängen fick hon av sin moster på 1års-dagen.

Igår klockan 15 hade vi tog på vårdcentralen, för att träffa en läkare med Moa. Aldrig någonsin har jag varit med om en mer stressad läkare. Undersökningen var över på ca 2 minuter och man förstod knappt vad hon sa, då hon pratade jättedålig svenska. Moa grät och skrek, men hon lyckades väl ändå göra det hon skulle. Lyssna på hjärta och lungor, kolla öron och hals och tog ett halsprov. Jag förstår mycket väl att dom har hemskt mycket att göra, med många patienter som ska hinnas med på så kort tid som möjligt. MEN när man knappt hinner förklara varför vi är där, hur Moa mår, vad som har hänt eller ens hinna ställa några frågor innan läkaren redan sprungit iväg - då är det fan inte ok alltså. Kanske inte så konstigt att ungen gråter och skriker när det rusar fram en främmande människa, som pratar högt och är jättestressad och ska börja göra saker med henne. Klart hon blir rädd. Men det måste ju göras, så vad säger/gör man...

Sen gick vi till labb med halsprovet plus att hon fick ta ett blodprov. Och sen fick vi vänta. Och vänta...och vänta. Till slut fick vi komma in igen. Och proverna var inte jättebra men heller inte alarmerande, det var typ det jag förstod. Hon var riktigt förkyld och att det var något virus. Ingen lunginflammation eller liknande som tur var. Hon skrev ut ögondroppar och hostmedicin som hon ska få i 8-10 dagar och har det inte blivit bättre efter det, så ska vi komma tillbaka igen. 

Vi träffade läkaren i sammanlagt 5 minuter kanske, på dom båda gångerna vi fick "prata" med henne. Hela besöket tog 2,5 timme! Klockan 18 var vi hemma igen och då ska ni veta, att vi har gångavstånd och det tar ca 2 min att gå hem. Moa var helt färdig när vi gick därifrån...

Bra jobbat Skåre VC! Nästa gång blir det nog ett läkarbesök någon annanstans. 

Hoppas nu att hon snart blir bättre snart, för nu är vi snart inne på 4e veckan med det här. Inte så konstigt att hon sover dåligt på nätterna heller, när hon vaknar så fort hon hostar sådär hemskt.